Anledningen till att jag inte åker till nöjesparker...
Beskrivande sig själv som en interaktiv berättelse, försöker The Park snabbt att distansera sig från beteckningen "spel" när den avslöjar sin skrämmande historia om skräck och psykisk tortyr. Men den hamnar på en osäker balansgång mellan val och förutbestämd berättelse.
Psykologiska ärr och skräck
Startar The Park blir du snabbt kastad in i en av de mest skrämmande scenarierna en förälder kan tänka sig: att förlora ditt barn. Genom att ta kontroll över Lorraine jagar du efter din son, Callum, efter att han rusar in i den stängande nöjesparken Atlantic Island Park.
Men han är alltid precis utom räckhåll och när du följer efter honom ruttnar parken snabbt och du springer förbi högar av skräp, förstörda attraktioner och övergivna stånd. Nedbrytningen är ganska skrämmande och - tillsammans med läskiga karaktärer och sinnesförändrande effekter - lyckas sätta en skrämmande ton som gör att spelets obehagliga psykologiska element fungerar.
Spridda bland skräpet finns meddelanden och händelser som du kan interagera med. Dessa avslöjar hemligheterna om Atlantic Island Park och Lorraines förflutna - och förklarar långsamt varför du upplever skräcken omkring dig.
Det är en effektiv berättelse som definitivt vinner något på att interageras med ur Lorraines förstapersonsperspektiv. Tyvärr finner du regelbundet att valfriheten krockar med händelserna i berättelsen.
Inte tiden för sightseeing
The Park förlitar sig på att du behandlar det som ett spel: klickar på varje interaktionspunkt för att avslöja hela historien. Men om du är engagerad i Lorraines situation bör det inte finnas något som distraherar dig från din jakt. Många av attraktionerna du passerar kan åka - men spelet lockar sällan dig att göra det eftersom Callum tydligt är någon annanstans.
Det är synd, eftersom dessa attraktioner är höjdpunkterna som fyller ut den en eller två timmars långa historien. Även om det är långsamt påverkade mig särskilt svanåkturen. En skuggteater visar sagan om Hans och Greta men blandar in obehagliga visuella effekter och överraskande vändningar som gör att den resoneras med spelets teman.
Självklart bör saknade element vara en anledning att återbesöka den korta upplevelsen. Problemet är att klimaxet i Lorraines resa är så intensivt, både i berättelsen och dess användning av några av P.T.s slingrande spelmoment, att starta om det är det sista du vill göra.
Skräm dig själv
The Park är ett intressant experiment inom interaktiva skräckberättelser som lyckas mer än det misslyckas. Men dess misslyckanden bara framhäver pris-/tidsvärdepropositionen ytterligare. Det betyder inte att det inte är värt pengarna, bara se till att du vet vad du ger dig in på - och kom ihåg att åka varje attraktion du hittar.
